Blev en tur till Micke och Noel idag.
Planerna var att träna möte utan koppel och det var vad vi gjorde. Jag fick nämnligen något ryck i fredags och helt enkelt bara kände för det. Trots att det inte är något större problem. Men att träna gör aldrig någon skada :)
Så vi åkte dit och tränade på olika möten. Nu var det även så att Micke var helt svart klädd vilket gjorde det hela även lite äckligt. Så utskälld blev han förstås och hon talade bestämt om att hon inte ville ha någonting med stora svartklädda män att göra. Något som dock släppte senare :)
Men vi tränade på, och passade även på att köra lite sök övningar. Det hela gick super och trots att hon var lös mitt i ett radhusområde klarade hon det galant. Hon höll sig vid mig och strosade omkring under pauserna. Stolt matte!
Ja, vi hade det roligt. Och nyttigt är det att träna bland okända människor ibland. För trots att vissa saker var lite läskiga var andra saker super skojiga. Så en lyckad dag blev det :)

Det märks att det inte är långt kvar till jul. Packade vägar och fullproppade affärer. Alla är överallt och flänger och far. Saker ska köpas och släktingar kommer från alla håll och kanter.  
Alla stressar och kommer inte kunna koppla av förrän julen egentligen är över.
Men men, så är det väll med julen. Någonting som liksom ingår.
Men i alla fall så är det ett perfekt tillfälle att miljöträna en liten hund. För när annars får man uppleva bilar och människor som nu. Perfekt.
Så när mamma skulle ut och handla passade vi på att följa med, varav vi tog oss hem till fots. 
Parkeringen var värst, men sen gick det aningen bättre. Det blev ett antal gånger vi frusna stod och varvade ner, men inga stora panik attacker. Och trots de förändringar som i övrigt uppkommit gick det faktiskt ganska bra. Ja, riktigt skönt kändes att slippa "bakslag" på den biten i ala fall.  När vi förrästen kom in på det ämnet kan jag även meddela att det går ganska bra. Och kanske ser jag någon förbättring i det hela.
Men tillbaka till promenaden.  Ja vi kom hem tillslut och sammanfattningsvis gick det hela bra.
Dessutom hade vi vid de laget lyckats bli isbitar båda två.

Det lutar mer och mer mot att det är mognadsprocessen som spökar och förhoppningsvis är det inget annat. Ja mycket stämmer in och t.ex. har saker som förut inte varit några större problem plötsligt blivit jätte läskigt.
Som ett exemel på det kan vi ta när Vendela skulle flytta på en säng. En helt vanlig säng, och inte lät det heller speciellt högt när hon utförde detta. Men usch vad hämskt det var. Snabbt springer man ner från över våningen, skakar och ställer sig vid ytterdörren med svansen mellan benen. Och när jag väl kommer dit springer hon snabbt och ställer sig bakom mig och väntar spänt på vad som ska hända här näst.
Ja, sådana hemska saker som har börjat hända här hemma.

Hon är inte riktigt sig själv för tillfället. Inte samma glada, inte samma nyfikna. Ligger för sig själv mer än vanlig och är mer avvaktande mot främande. Antagligen har hon kommit in i den psykiska könsmognaden, något som verkligen tar i så fall. Hon är ju i den åldern för tillfället, så det är ju inte helt omöjligt.
Men om det är det är ju såklart svårt att säga så här långt, och om det inte är det så kan jag än så länge inte sätta fingret på vad det annars skulle vara.
Ute är hon nästan samma glada, dock mer avvaktande mot främande och kanske lite mer ignorerande till sätter när man säger ifrån. Testar lite.
När vi kommer in igen så blir det så där igen.
Men vi får ta det som det kommer och antagligen är det mognadsprocessen som spökar. Själv gör man bäst att bara låta henne vara och låta henne själv komma. I alla fall det som fungerat bäst hittills då hon själv måste söka upp och hålla mer koll på mig.
Träningen ligger vi för tillfäller lite lågt med och får se hur det funkar från dag till dag. Bättre att vänta lite under de värsta dagarna och ha jätte roligt de andra.
Så nu tar vi allt som det kommer :)

Snön har kommit. På riktigt! Något man faktiskt tvivlat lite på med tanke på de senaste åren. Men så blev det en vit vinter ändå :)
Bouka tyckte att de första stegen ut var lite märkliga. Allt det där vita hade ju faktiskt inte funnits där senast hon kollat. Och bäst tyckte hon att det var där det var som minst snö. Alltså på sten gången runt huset. Och ja, om det är det ända stället man kan gå på, så är det ju också ända stället man kan kissa på. Eller?
Ja, lite tveksamt försökte hon sätta sig ner. Men nej, det tolererades inte. Så när hon inte hade något val var det bara att bege sig ut i snön.
Och se, det var inte så farligt. Faktiskt riktigt kul :) Särskillt när man drar igång lite lek!

Senare gick vi ut på en långpromenad. En vanlig runda på järva. Och sprang gjorde hon så att snön yrde.
Ja, som sagt, snö är roligt. Sen att det var snöstorm hade inget med saken att göra :)

När vi började närma oss slutet av promandes märkte jag att hon verkade ganska mycket tröttare än vanligt. I alla fall så hade hon börjat gå långsamare. För så fint brevid mig brukar hon aldrig annars gå.
Trött, ja det var vad jag trodde för en stund. Nej snarare svårt att gå! För så klart hade hon hunnit samla på sig säkert två kilo snö på både tassar och ben. Och vem skulle då inte ha det lite jobbigare att ta sig fram.
Så väl hemma blev det en dusch som väntade och inte nog med att hon såg ut som en snöboll kan jag inte säga att jag såg bättre ut själv..

Exakt ett halvår sedan dagen vi blev hund och matte! :)
Tack Sophie för denna underbara Berger!!

Hästar är underliga varelser. Dom låter konstigt, är stora och låter när dom äter. Dessuom är dom lite galna.
Vi mötte en sådan varelse på promenaden idag. Och så fort den såg oss fick den spel. Jätte glad blev den och började springa runt och gnägga.
Ja, den där varelsen var kontig tyckte Bouka. Men när den springer är den kanske ändå värd att jaga. Eller inte! För den hade snart vänt och i stället kommit rakt emot oss. Stannat och kollat ner på den lilla hunden som inte visste om hon skulle vara rädd eller glad.
Ja, för istället för att nyfiken stå med svansen viftandes så nära hagen som kopplet räckte stod hon nu lite sveksamt bakom mig.
Gång på gång gjorde hästen ett litet lyckorus och inte förrän den sedan stannat vågade hon sig fram för att ändå undersöka det där vad det nu var.
Ja, hästar är konstiga varelser. Och inte kom hon underfund med var det var heller.
Kanske vi skulle komma tillbaka en annan gång och bekanta oss lite mer med dom stora djuren :)

Sovmorgonen streckte sig ända till tolv idag. Ett perfekt tillfälle att tillbringa i skogen. Så utrustade med koppel och ett par köttbullar drog vi oss ut. Ja, ett sånt lyckligt litet yrväder man hade. Fram och tillbaka, upp och ner! Precis som skogen ska utnyttjas.
Vi passade på att lägga ett par personspår. Super kul och näst intill en favorit.
Bra gick det i också och hon satte alla spåren kanon bra. Även de skarpa svängarna.
Endast ett par felsteg i slutet. Men då man börjar bli trött är det ingenting som räknas.

På tillbaka vägen fick jag ett väldigt oväntat sms av Sophie. "Grattis till A höfter..!!"
Ja, varken någonting jag var beredd på eller hade någon aning om. Och så klart var jag tvungen att kolla upp det derekt! Så ett samtal och så var det klart. Yes, tjejen hade A höfter! Kunde det bli bättre!  
Ett väldigt överraskande och glatt besked! Så glad jag blev.
Verkligen skönt att inte behöva tänka mer på det och samtidigt med vetskapen om att vi kan träna precis vad vi vill :)

Veterinärdata

Lång lördags promenad upp på väsjöbacken idag för våran del.
Det där med att man möter lösspringande hundar som kommer springande i full fart mot oss är tyvärr något vi har börjat vänja oss med. (Betyder dock inte att det är något vi uppskattar.) Däremot föredrar vi de där "vill- du- leka" attakerna framför de där "passa- dig- för- här- bestämmer- jag" attakerna. Men gladast blir man ändå när hundägaren har full koll och då hundarna inte behöver göra mer än passera varandra. För sånna finns också :)

Vi gick i alla fall på den gamla skidbacken. En perfekt promenad och ingenting fanns värt att klaga på trots det lite tråkiga vädret. I alla fall inte förrän sen, på tillbaka vägen.
Nej, det är inte nyår och ja det var mitt på ljusa dagen. Ändå sattes det igång. Smällare som både syntes och hördes. Som tur var så var det en bit bort, vilket gjorde det hela lite mildare. Och väldigt glad är man då också att man bara har en skottberörd hund i stället för en skotträdd hund. För att få in henne gick faktiskt galant trots oro och stress.
Ja, där satt vi. Högst upp på skidbacken. Bouka både orolig och stirrig och jag brevid i väntan på att raketerna skulle ta slut. Kändes inte riktigt som den bästa "skott" träningen, men nu satt vi där i alla fall. Man kunde inte gör annat än att finna sig i situationen. 
Men skotten avtog tillslut och hon lugnade sig. Vi kunde återgå till promenden hemåt. 
Ja, allt gick trots allt ganska bra och nu vet jag trots aningar ganska så exakt hur hon kommer reagera på nyår. Och precis som tidigare, håller jag fast vid att så gott det går hålla sig undan från sånna där pangande saker under den dagen.

Veterinär tiden var klockan 3, så efter lunch började vi att röra på oss.
Vi möttes av ett par sjuksköterskor och dom satte igång derekt.

Till en början fick man stå på vågen och det var ju inte så farligt.
Sen var det det där att söva ner henne och veterinären bad oss sätt på en liten munkorg. Den där hemska saken som trots alla försök envisades med att sitta kvar. Var det ingen som fattade att det inte ens gick att öppna munnen! 
Och så in med sprutan.
Hon var rätt uppstressad vid det här laget, så vi fick gå in i ett litet rum och vänta på att sprutan skulle verka.
Och nej, där blev det inte bättre. För vem kunde tro att benen skulle slutade att sammarbeta! Som att det inte skulle vara tillräkligt med allt det där andra! Fy vad äckligt!
Ja, det tog bara ett par minuter innan sprutan hade gjort sitt och hon var bara vid svagt medvetande när sjuksköterskan bar i väg med henne.
Och så var det dags för röntgen.
Inte heller det tog speciellt lång tid och medans vi väntade på att Bouka skulle vakna passade vi på att göra klart alla underskrifter.
En liten stund senare vinglade en liten Berger ut ur rummet och snabbt fram till oss. Ja, för nu måste ju allt det obehagliga vara över. Eller? 
Sjuksköterskan som hade gjort det mesta kom fram till henne för att säga god morgon. Men icke sa nicke. Inte skulle hon få fortsätta med någon av sina elakheter. Tror hon verkligen att jag inte vet vad hon har gjort mot mig, svarade Bouka med en lätt morrning.

Nu på kvällen har hon varit helt utslagen och på vagen hem var det knappt att hon kunde gå. 
Men en natt sömn kommer nog att göra susen.

Rönkningen gick i alla fall bra och de fick fina bilder. Så nu är det bara att vänta och se vad SKK säger.