Vi var ute på kvällspromenad. Jag och min lilla draghund. Ja, jag vet inte hur många metoder jag har testat och jag vet inte hur många metoder jag då även har kunnat avvisa.
Koppel är helt enkelt en riktig utmaning för mig och henne, ja något som hon själv inte alls förstår sig på. Vissa dagar går hon jätte fint utan att dra speciellt mycket och andra dagar är det verkliger springa- strypas- springa- strypas.
Men jag gick i alla fall där och tänkte, utan något framsteg där uppe. Och längre än så kom jag faktiskt inte heller. Däremot fick jag en väldig lust att träna kontakt och följsamhet när jag gick där. Det har ju faktiskt lite med koppelträningen det med att göra.

Så det var så det blev. Fram med korvbiten och ut på vägen. Roligt, nyttigt och kanske trots allt ett litet steg närmare i koppelträningen.

Jag, Bouka och pappa är ute på promenad. Bouka springer lös och har det aldeles underbart på den perfekt stora ängen.
Ett par gamlingar dyker upp med en kopplad terrier lite längre bort. Något som vi inte tänker på speciellt mycket. För med vetskapen om att den andra hunden är kopplad och att Bouka inte skulle springa dit tänkte man inte så mycket på det. Fast sen, bara ett par sekunder senare var den andra hunden inte alls kopplad längre. Och man såg hur ett litet yrväder i full fart närmar sig min hund. Gamlingarna som av någon anledning tyckte att Bouka var en perfekt lekkamrat till deras terrier gick lugnt vidare och iaktog denna händelse som nu hade förflyttat sig till andra sidan ängen. Den sida som vi var på.
Bouka upptäcker det som närmar sig henne och väntar avvaktande. Lika jag och pappa. Hunden saktar ner, men kommer dock i ganska hög fart fram till henne. Men att varken leka eller hälsa på den där hunden var någonting Bouka hade hade lust med. Hon ger ifrån sig en varning, men så snart hon märker att den där andra hunden inte alls tänker flytta på sig kryper svansen in mellan benen och började backa varav den andra hunden fortsatte att vara på.
Ja vad gör man. Själv började man bli ganska arg på de där gamlingarna som fortfarande bara gick där borta och varken kallade in hunden eller visade några tecken alls på att ha med det där att göra. Och jag hade heller ingen lust att Bouka skulle bli iväg jagad eller liknande av en liten terrier. Så då han inte lyssnade på Boukas signaler gick jag själv fram och röt till åt den där lilla hunden som snabbt visade att han inte alls ville bråka.
För som sagt ville han bara leka, men när inte Bouka ville det var det absolut inget jag tänkte tillåta. Och när gamlingarna varken gjorde något nu eller senare får man själv aggera.

Ja, mycket mer än så hände inte och det blev som tur var ingen stor grej av det hela.
Men trött blir man på folk som tycker sig ha en sådan snäll hund som absolut ska få hälsa på varje hund man ser.

Ingen hund kommer för nära längre. Nej, absolut inte. Och gör den det i alla fall så är det någon som kommer säga ifrån. Ibland i alla fall.
Saken har blivit annorlunda och hon har börjat kräva utrymma. Springer inte längre iväg som hon tidigare gjort. Nej, vilka hundar som helst släpps inte fram.
Bra på sätt och vis. Att hon inte flyr. Däremot är det väll nu man bör vara lite vaksam. Nu när hon har börjat ta steget att säga ifrån. Så att det inte ökar och blir en grej av det hela.

Vädret är ingenting jag brukar lägga märke till mer än om det regnar. Men när det har varit grått, molnigt och kladdigt i över tre veckor var det faktiskt svårt att undvika det. Särkillt när man är ute och går flera timmar om dagen.
Och det var inte bara jag som la märke till det ;)
Kunde inte låta bli att le lite åt den här lilla tidnings artikel som stämde så bra in i vad jag just dom här dagarna gick runt och tänkte på.. Lite ironiskt

Metro 19/11- 09:

"Känns det som sverige ligger begraft under ett grått täcke? Det stämmer.
November är gråare än vanligt och antalet soltimmar är lågt över hela landet.. osv."

Praktiken är slut vilket betyder att tiden på hundstallet snart går över till skolarbete.
Men roligt har jag haft, riktigt roligt. Och trivts har jag gjort med både personalen och arbetet. Allt umgänge med hundarna och allt man har lärt sig. Ja, det är svårt att inte ha roligt och att inte lära sig något när man är på ett sådant här ställe.
Tråkigt att sluta, men så är det. Ja, tre veckor har gått aldeles för fort.
Men jag är så glad att jag fick den här chansen!

Hela förmiddagen tillbringade vi som åskådare på lydnadstävling i Solna. Och med det här härliga höstvädret hann man bli rätt så frusen.
Bouka klarade sig utomordentligt med tanke på hur hon tidigare vart. Med vifftande hög svans strosade hon runt efter oss. Kollade på allt de nya folket och alla nya hundar.
Men lite avvaktande är man såklart, för vem vet vad som kan hända här näst.

Ja, nöjd var jag med dagen och även Bouka fick en massa beröm om vilka framsteg hon har gjort.
För även om man inte tävlar själv så är det ju alltid en chans att umgås och miljöträna.

Vi har precis kommit ut på promenad med ett par hunder. En border collie blandning, en husky blandning och en shäfer blandning. 
Då vi passerar skogen möter vi ett dagis gäng med en massa ungar. Och så klart vet ju alla att barn älskar hundar.

Dom börjar närma sig oss och hundarna.

"Ååh titta hundar!
Får vi klappa?"

"Nej, tyvärr. Dom här hundarna är inte så snälla."

Dom backar undan och kollar lite fundersamt på oss.

"ÄR DOM KAMPINGHUNDAR?!"

Nu har vi under två dagar arbetat tillsammans på hundstallet. Då Boukas uppgift i och för sig bara har varit att sitta i en box och vänta på att jag kommer tillbaka. Men bra har det gått och ovanligt bra har både morgona och eftermiddagarna genom stan gått. Inte alls så där osäker som hon tidigare vart.
Gick dock inte lika bra nu i eftermiddags. Men det var helt och hållet mitt fel då vi var tvugna att skynda oss ut ur tunnelbanan då jag nästan helt hade glömt bort att det var där vi skulle av. Extremt äcklig situation och dessutom omringad av massa folk. Och så klart avgjorde det hur resten av hemvägen skulle se ut. Något att tänka på till nästa gång för min del.
Men men, i morn blir det i alla fall till att vara hemma för hennes del. Och på kvällen ska vi ta oss tid till ett riktig tränings pass. Har varit tillräkligt jobbigt dom senaste två dagarna och då är det inte så mycket mer att göra än att ligga lågt med träningen. Men nu är det dags att ta igen det också :)

Jag kommer som vanligt hem vid samma 7 tid. Till samma vanliga super glada hund och till samma vanliga blöta pussar. Men en skillnad. Inte samma vanliga lukt.
Jag ropar in till mamma som som vanligt har varit hundvakt under min praktik dag på hundstallet.
"Vad har hon rullat sig i?"
"Ehm, gillar hon att rulla sig i hästskit?"
"Hehe. Mamma, hon é en hund."

Ja, svar fick jag, men lukten fick jag ta bort själv. Så det var bara att bege sig in till duschen, mot en renare hund :)

Andra dagen dom smäller smällare. Ingen vidare hit för våran del. Skillnaden var att vi den här gången var ute i skogen. Men såklart samma reaktion, men då hon istället sprang rakt upp i skogen. Första gången kom hon snabbt tillbaka, andra gången hann jag nästan bli orolig.
Ja, sånna där smällare skulle vi gärna vilja slippa.

Kanske man skulle köpa en sån där skiva som spelar upp skott eller liknande. Det skulle trots allt vara väldigt bra om vi kunde förmilda hennes skottberördhet.

Är man skottberörd så är man. Och hur lätt blir det då när några ungar börjar smälla smällare i närheten.
Det var precis innan vi skulle åka till Kista igår och Bouka som då skulle få stanna hemma behövde sig en liten kissrunda. Vi hann knappt komma utanför dörren då man strax därefter hör ett uppskjut varav en liten smäll. Fy, vad äckligt! Och snabbt som ögat fattade hon beslutet att springa upp på terassen igen. Själv följer jag inte efter utan väntar ut henne och hon kommer snart till baka. Men nej, det där smällandet var ingen engångsgrej. Ytterligare ett par smällar och samma reaktion.
Ja, allt detta resulterar så klart med att hon inte kissar och efter ett par försök och ett par smällar bestämmer vi oss för att gå in.
Så typiskt, precis innan man skulle åka iväg.

Äntligen helg vilket äntligen inebär mer tid för Bouka och mig.
Har legat ganska lågt med träningen i veckan och endast kört lite nya saker för att underhålla och stimulera. Bland annat pga. att jag har varit lite risig och när man dessutom kommer hem 7 på kvällen har man inte så mycket ork.
Men men, nu när man börjar bli bättre och ska bli andra bullar med den biten.

Morgonen blev en två timmars promenad med en hel del störningar. Särskillt när hela området verkar vara ute och krattar löv.
Men det absolut läskigaste var nog ändå när vi stod och kollade på en massa familjer som gick in och ut i en träningshall. Dom tog ju aldrig slut! Och dessutom dom där stora läskiga sakerna på hjul som dom åkte på.

Fem små ur söta dalmatin valpar. Ja, den ena mer fart fylld än den andra. Ni kan ju bara tänka er hur det var att försöka få in dem allihop i en och samma box med en och samma dörr. För varje gång man fått in den ena springer så klart den andra ut. Och när man då ska hejda den andra valpen från att springa ut, passar resten av dom på att utrymma boxen. Ja, så höll det på.
För det där att kasta in ett gott ben funkade ju bara i början. Sen blev det bara färre och färre som gick på det där lilla knepet och så gick det med det. Så det var bara att börja plocka dom en efter en. Och är man många, små och smidiga på något valpigt sätt lyckas man på ett eller annat sätt trycka sig ut. Ja, det hela började likna någon form av evighetsspel. Något i form av att- lyckas- hålla- så- många- valpar- i- samma- box- under- så- lång- tid- som- möjligt. Då man själv är den där lilla figuren som gång på gång gör upprepade försök hålla dom inne, utan några större framsteg.
Men men, man kan inte undvika att se hur söta dom är och med lite tid och tålamot så satt alla fem tillslut inne i boxen. :)

Då har man börjat praktisera också. Och med långa arbetsdagar, inklusive ett konstant försenat tåg är man ganska trött när man kommer hem.
Efter att tidigare bara har praktiserat på hunddagis kan jag konstatera att praktiken på hundstallet är den absolut bästa jag har gjort! Jätte trevliga människor och trots dagar som den här, då rasthagen bara består av en ända stor lerpöl är det underbart att arbeta med alla hundar. Saknar dock min egna lilla hårboll som nu under nästan tre hela veckor kommer att spendera halva dagarna med mamma. Men det blir varje dag ett glatt återförenande då jag har kommit innan för dörren och så bra som det går mellan henne och mamma är jag helt säker på att det inte går någon nöd på henne.