Att bo precis vid ett fält är nog ändå det optimala när man vill träna på appellet. Så med en lånad lina, lite köttbullar och apporter var det bara att köra.
Vi fick även sällskap av Micke för lite hjälp och instuktioner. Ja, för lite tips och ett par extra ögon är ju alltid bra :)

När vi kom ner till platsen var tjejen redan jätte stissig. Promenaden hade nämnligen inlätts med en hysterisk schäfer och därefter byggdes det bara på. Så med en hund som var högt upp i stress blev det första momentet "nedvarving".

Vi la ut flera spår med lite olika svårighetsgrader och Micke och jag varvade med att gå ut.
Såklart snappa hon upp dem alla mycket snabbt och gick jätta fint. Dock hade vi ett annat litet problem. Nämnligen min ovana att spåra. Ja, ett stort misstag var ju att själv glömma bort vart man hade gått ut spåret. Då var det inte längre lika lätt att vägleda.
Så vi har helt enkelt kommit fram att det är jag som behöver den största träningen här.
Bouka däremot var jätte duktig och jag gillar verkligen hennes små tassmarkeringar på apporterna ;)

Sedan passade vi även på att träna lite tävlingslydnad. Och med två extra ögon fick vi även där mångs bra "att tänka på" tips.
Och tänk att tjejen faktisk nästan klarade fotpositionen!